Hur kommer det sig att barn och unga med diagnoser som ADHD och de inom autismspektrumtillstånd dras till data- och tvspelens värld? Vad är det som lockar dem? Är det bara verklighetsflykt eller finns det djupare förklaringar?
En människa som inte har någon form av diagnos upplever världen på ett annorlunda sätt än vad en person gör som har en diagnos som ADHD eller någon form av autism. Människan utan diagnos tar vardagen som den kommer och behöver generellt sett inte ha någon större oro över att någonting går fel under dagen, som till exempel att bussen kommer försent eller att man som elev kanske har en vikarie istället för den ordinarie läraren. För en person med en utav de ovannämnda diagnoserna kan dessa förändringar i vardagen ha stora konsekvenser eftersom det blir för stora skillnader från vad personen egentligen förväntade sig av dagen. Alla variabler i vardagen är helt enkelt stora orosmoment för dessa personer och det är svårt för dem att skapa verktyg till att klara av föränderliga situationer i vardagen.
I spelens värld är dock dessa föränderliga situationer borttagna. I varje spel finns nämligen konkreta hinder, regler och tydliga mål som ska uppnås. Man behöver inte oroa sig över att något oväntat ska ske. I till exempel spelen om Super Mario vet man att målet är att rädda prinsessan och man vet exakt hur man som Mario ska ta sig vidare för att nå nästa nivå. Det finns inga överraskande moment som till exempel att super mario plötsligt dyker upp 10 minuter försent tittandes på klockan och ursäktar sig för sin sena ankomst. Det är dessa trygga ramar som spel skapar som lockar barn och unga med diagnoser. De vet att när de spelar så sker det inte några större överraskningar utan allt utspelar sig i en kontrollerad kontext där de vet vad de kan förvänta sig. Det gör att de känner sig trygga i spelvärlden till skillnad från den otrygga och ständigt föränderliga verkligheten.
Personer med diagnoser kan ha svårt för det sociala samspelet. Människor kan vara svåra att läsa av och det är inte alltid man förstår vad människor vill eller menar. Det kan vara extra svårt under skoltiden då de sociala reglerna i skolkorridorerna ofta är skiftande och svåra att förhålla sig till. Spelar man dock spel där man ska vara social som till exempel World of Warcraft så är reglerna tydligare vad gäller hur man ska föra sig. Alla i spelet har samma mål och samtalsämnena är ofta mer fokuserade på spelet och vad som behöver uträttas i det. Det är även enklare att få en bättre social status i spel eftersom man blir bedömd utefter vilken level man har och vilken utrustning man bär. Man behöver inte ha koll på vad som är ”inne” eller ”ute” eftersom det i spelet är tydligt vilka kläder och utrustning som är bra att ha eftersom varje sak i spelet har en siffra som ingår i spelets statistik. Det blir helt enkelt en mycket tydligare och enklare värld för människor med diagnoser att förhålla sig till.
En aspekt som jag tror är viktig när det kommer till spel är att det är frivilligt. Du som person väljer själv när du vill spela eller inte spela. För en person med en diagnos kan den aspekten vara väldigt viktig eftersom personen själv väljer när de vill delta eller inte delta till skillnad från till exempel skolan där skolplikten hela tiden gör sig påmind. Det ger en känsla av frihet när personen själv kan välja när han/hon vill anpassa sig till spelets regler eller socialisera sig. Om till exempel spelet känns frustrerande eller att människorna i spelet är svåra att förstå finns avstängningsknappen alltid tillgänglig vilket skapar känslan av både kontroll och frihet. Något jag tror att många människor längtar efter.
Några exempel på hur jag arbetat pedagogiskt med elever med diagnoser med spel som kontext:
https://spellararen.wordpress.com/2013/12/12/struktur-pedagogik-sonic/
https://spellararen.wordpress.com/2013/10/24/terrorister-matematik-och-ekvationer-counter-strike/
SpelLäraren 
Artikel till dig!