Struktur, Pedagogik & Sonic

Min första kontakt med att använda spels kontext i pedagogiken uppstod när jag som nyexaminerad lärare arbetade som vikarie i en årskurs 3. I klassen fanns en elev med diagnos och väldigt stora koncentrationssvårigheter. Eleven tog väldigt mycket plats i klassrummet och klasskamraterna var oroliga eftersom eleven ibland kunde bli utåtagerande. Vad jag märkte när jag kom in i klassen var att eleven verkade understimulerad. Han tyckte inte att skolan var intressant eller givande vilket ledde till att han inte genomförde en enda skoluppgift. Han ville helst av allt sitta hemma och spela tv-spel. Så jag frågade honom vad han spelade för spel. Det var ett samtalsämne som låg honom varmt om hjärtat. Jag förstod av samtalet att ett spel som han gillade extra mycket var spelet ”Kingdom Hearts”, som är ett äventyrsspel med Disney-karaktärer och Final Fantasy-karaktärer som tar sig runt i olika välkända Disney-världar.

Jag bestämde mig för att skapa ett ”spelschema” som jag hoppades skulle göra skolan roligare för honom. Det skulle förhoppningsvis ge honom mer struktur i vardagen och att han skulle känna en glädje över att genomföra skoluppgifter.

Jag gjorde om hans skoluppgifterna till fem olika levels (banor) som han skulle klara av och skrev ner allt på ett papper. Bredvid varje level fanns en ruta som han kunde bocka av när han hade klarat ”banan”. Jag fyllde även papperet med bildreferenser till hans favoritspel Kingdom Hearts. När eleven fick spelschemat tappade han nästan hakan. Jag såg på honom hur ödmjuk han blev över att jag hade tagit något han tyckte var roligt och spännande och fört in det i hans skolvärld. Den veckan gjorde han allt som stod på spelschemat, vilket betydde att han gjorde minst lika mycket som de andra eleverna under en vanlig skolvecka. När veckan var slut kom han med spelschemat och hade konstruktiva synpunkter som till exempel; ”Kan inte rutorna som jag ska bocka av vara diamanter istället som jag kan färglägga när jag klarat leveln?” och ”Jag skulle tycka det var häftigt om jag kunde se vad jag ”vann” efter varje level, som till exempel en sköld efter level 1 eller att jag hittar någon karaktär”. Så till veckan efter ändrade jag schemat till det ni ser på bilden nedan, med både diamanter och vad man låste upp.

För att han inte skulle tröttna och för att han hela tiden skulle känna att spelschemat kändes fräscht, skapade jag ett nytt schema till varje vecka genom att fråga och prata om vilka spel han gillar. Det resulterade i bland annat ett spelschema baserat på spelet Sonic. Det som var positivt för mig som pedagog var att spelschemat gjorde att jag själv kunde strukturera upp min planering inför veckan. Jag kunde tydligt se på spelschemat vad klassen skulle hinna göra under en vecka.

Eleven tog till sig spelschemat och han genomförde hela schemat så gott som varje vecka. Det fick även andra positiva effekter eftersom hans självkänsla stärktes med att han blivit sedd och att han hade fått verktyg till att kunna prestera i skolan. Det ledde även till att hans utåtagerande stagnerade och att han hade lättare för att ta positiv kontakt med andra elever under raster och ha positiva relationer med sina klasskamrater. När min vikarieperiod var över skickade jag mina spelscheman till den ordinarie läraren och visade hur hon kunde använda sig av det vilket ledde till att den positiva trenden fortsatte.