Spel har blivit ett vanligt tidsfördriv för barn och föräldrar oroar sig över att det kan bli för mycket spelande. Föräldrar möts idag av att deras barn ofta ”tjatar” om att de vill spela och många tycker det är tröttsamt. För tillfället finns det ingen diagnos som heter ”spelberoende” vad gäller tv- och dataspel, men det finns många tecken på att det kan bli aktuellt. Men hur ska man som förälder förhålla sig till barnens ”tjat” om att spela och ska man begränsa spelandet?
Många barn älskar att spela och gör allt för att få händerna på spelkonsolen, läsplattan eller smartphonesen i hemmet. Spelen är uppbyggda på det viset att man hela tiden blir positivt stimulerad och det är sällan att spela känns tråkigt. Så det är inte så konstigt att barn tycker det är roligt att spela. Det som skiljer de flesta vuxna från barn är att vi har lärt oss att styra våra impulser vad gäller nöjesaktiviteter eftersom vi vet att det kan gå ut över våra andra åtaganden och kan i längden få negativa konsekvenser. Barn däremot kan inte styra dessa nöjesimpulser och har svårt för att sätta gränser för sig själva, vilket är helt normalt. Det är därför viktigt att föräldern är medveten om att barnet helst av allt vill göra det som är roligast och gärna göra det hela tiden utan att egentligen kunna styra över det. För med den medvetenheten i bakhuvudet kan man som förälder lättare möta sitt barn i sin önskan om att hela tiden vilja spela. Det är viktigt att man inte dömer barn för att de vill spela eftersom de inte kan styra sina impulser. Du som förälder kan då skapa ett tabu som gör att spelandet får ännu större dragningskraft. Som förälder kan det även vara bra att bekräfta barnet i känslan att vilja spela utan att man för den sakens skull låter dem till exempel spela vidare fastän middagen står på bordet. Det gör att barnet känner sig bekräftat och sedd i sina jobbiga känslor även om föräldern inte ger med sig.
Men när ska vi vuxna sätta gränser för spelandet? Under mina föreläsningar brukar jag visa tre punkter som kan ses som varningsklockor för barn som spelar för mycket:
- Ditt barn blir aggressivt och utåtagerande när det är dags att sluta spela eller när man pratar om att begränsa spelandet
- Ditt barn väljer bort andra hobbys och fritidsaktiviteter som till exempel fotbollen eller träffa vänner
- Ditt barn väljer bort skolan för att kunna spela
Något att tänka på är att barn som älskar att spela kommer många gånger att ha svårt att lägga ifrån sig sitt spel. De kanske gnäller eller gråter och det är något som jag inte anser kan ses som ett problem eftersom det bara är ett uttryck för att de vill göra något som de tycker är väldigt roligt. Dock som den första punkten säger att om barnet är hotfullt, aggressivt eller till och med utåtagerande så att du som förälder känner obehag så ska man se det beteendet som en varningsklocka. Det kan då vara bra att som förälder till en början vara tydlig med när man får spela och inte spela, genom till exempel en bestämd speltid så att barnet vet när de får spela eller inte spela. Det skapar känslan av trygghet och kontroll eftersom det kanske är avsaknaden av kontroll över när de ska sluta spela som får dem att agera på det negativa sättet.
Vad gäller andra punkten så anser jag inte att alla behöver spela fotboll, men det kan vara viktigt att barnet har ett annat åtagande än bara skolan som de praktiserar under veckan. Det kan vara till exempel att spela ett instrument. Något som inte har med spelande att göra helt enkelt. Det gör att barnet tränar på att ta ansvar genom att åta sig en aktivitet på sin fritid. Barnen kan även vara sociala genom spel eftersom de kan umgås med sina vänner genom spelet. Många pratar till exempel över Skype när de spelar. Det kan vara viktigt som förälder att ha i åtanke eftersom man ibland kanske exkluderar barnet från sin sociala relationer genom att förbjuda spelandet helt.
Om barnet börjar välja att stanna hemma för att spela spel istället för att gå till skolan är det viktigt som förälder att ta reda på den stora bilden. Det skulle kunna vara så att barnet inte trivs i skolan och att det är därför han/hon stannar hemma. Så det är viktigt att inte bara skylla på spelandet om man inte är säker på om det kan vara andra faktorer som påverkar barnets val att gå till skolan.
Om dessa ovannämnda punkter stämmer överens med ditt barns beteende, så kan det vara bra att se över alternativen för hur man kan begränsa spelandet. Det finns även andra vägar att begränsa spelandet om man märker att spelandet har gått så långt att det blir svårt att begränsa och att man som förälder känner att uppgiften är övermäktig. Man kan till exempel ta kontakt med sin lokala familjestödsenhet som kan hjälpa en med tips och råd på hur man kan hjälpa familjen och barnet att få bättre rutiner. Familjestödsenheterna för oftast inte någon dokumentation kring deras fall vilket innebär att man inte behöver oroa sig för att hamna i något slags register. De är bara till för att hjälpa och ge föräldrar råd när de känner sig maktlösa.
SpelLäraren 