Barn och den digitala sandlådan ett nytt sätt att umgås?

Hur är det med barn som ofta sitter vid datorn och pratar med sina vänner över Skype och spelar, är det tecken på att våra barn är förevigt förlorade i den digitala verkligheten eller är det vi som inte förstår oss på ett nytt sätt att umgås?

Världen då och nu

Jag kommer ihåg när jag var liten och umgicks med vänner IRL (in real life) som man numera kallar det och som egentligen var det enda sättet på den tiden. Man lekte med vänner på gården i sandlådan, byggde kojor med dem i den närliggande skogen och badade tillsammans vid sommarstugan. Allting handlade om geografiska avstånd på den tiden. Kompisarna man umgicks med bodde nära och om en kompis flyttade var det svårt att hålla kontakten eftersom det inte var lika kul att prata i telefon som att leka på gården, speciellt som sjuåring. Så om bästa kompisen flyttade så fanns det en risk att förlora vänskapen helt.

Idag har världen blivit större. Vi begränsas inte längre av geografiska avstånd eftersom de digitala motorvägarna sträcker sig över hela världen. Nu med hjälp av spel och Skype har socialt umgänge fått en helt ny mening för barn och vänner är numera bara ett Skype-samtal bort. Det medför att flyttar bästa vännen kan barnen fortfarande hålla kontakten och vänskapen vid liv.

Det digitala umgänget
Det som skiljer Skype-samtal från ett vanligt telefonsamtal är att barnen kan göra andra saker medan de pratar. De kan umgås i spelvärldar där de ser varandra som digitala avatarer och kan umgås på helt andra premisser. Sandlådan och kojbyggandet i skogen har bytts ut mot koj- och husbyggande i Minecraft. Bataljer mot osynliga fiender med pinnar som svärd på gården har bytts ut mot strider i spelet League of Legends. I spelen kan barnen leka, vara kreativa och skapa precis på samma sätt som man gjorde förr, men nu med andra verktyg som gör att man kan möjliggöra det som vi bara fantiserade om förr. Man kan diskutera om det hämmar fantasin när spel sätter gränserna för vad man kan skapa, men de kreationer barn skapar i spel som Minecraft och Terraria anser jag har större fantasi och påhittighet än vad jag hade med min fantasi med pinnar och stockar. Barnen bygger, skulpterar, umgås och skapar sociala förhållningssätt för att alla ska trivas. Så på ett sätt fortsätter de traditioner som många av oss vuxna ser på som nostalgiska och positiva minnen, men i ett nytt digitalt forum. Det behöver dock inte betyda att den gamla formen av umgänge är borta. Men att säga att dataspel gör barn asociala kan numera inte vara längre från sanningen och verkligheten.

Problematiska aspekter

Självklart finns det baksidor som vi bör ta i beaktning vad gäller denna nya digitala umgängesform. Spelandet och Skype kan skapa ett utanförskap eftersom de barn som inte har tillgång till dator eller är förbjudna att spela tappar det sociala umgänge som andra som har tillgång till de digitala verktygen har. Det blir även problematiskt eftersom tillgång till de digitala verktygen blir en slags statussymbol som kan ha konsekvenser genom utanförskap i till exempel skolan. En annan aspekt är vikten av att röra på sig fysiskt. När man förr i tiden var ute och lekte kom motion och fysisk aktivitet på köpet. Det är därför viktigt att barnen har aktiviteter som gör att de även rör sig på fritiden. Det kan vara bra att höra med andra föräldrar, med barn som ens barn umgås med på Skype, om vilka aktiviteter deras barn har så att ens barn lockas till aktiviteten eftersom de andra vännerna är där och inte på Skype. Eller varför inte koordinera utflykter tillsammans med Skype-kompisarna? Allt för att inte förstöra det digitala umgänget som är väldigt viktigt för barnen. Det kan även vara bra som förälder att se över barnens Skypekontakter (om inte barnet använder förälderns Skype-konto) och fråga om vännerna de har där, så man vet vilka barnen pratar med över Skype.

Så är det digitala umgänget bara av ondo eller är det bara vi vuxna som inte hängt med?