Många spelare/gamers får ofta höra att deras spelande har inget värde och det skapar ingen större betydelse för varken dem eller andra. Jane McGonigal skriver i sin bok ”Reality is broken” om varför spelare varje dag världen över sätter sig framför spel och tillsammans spelar miljontals timmar i veckan. Vad är det som gör att man som spelare sätter sig framför ett spel i så många timmar utan att få någon som helst, utifrån samhälleliga mått mätt, vinning?
Lycka kommer inifrån
Jane skriver om de unika aspekter som spel har gentemot andra aktiviteter och yrken. Spel har nämligen lösningen på hur man gör människor lyckliga fastän man gör menlösa och ibland väldigt monotona moment, vilket kan liknas vid arbete. 
Enligt forskning som McGonigal tagit del av så skapar inte ytliga värden (pengar, karriär etc), så kallade ”extrensic” värden personlig lycka. Utan det är de inre värdena, så kallade ”intrinsic”, och bejakandet av dem som skapar lycka. ”Intrinsic”-lycka byggs av att man gör någon form av tillfredsställande arbete. Vad det ”arbetet” kan vara varierar från person till person, men det är viktigt för alla människor att vara engagerade i något som vi ser har någon slags direkt inverkan på oss och vår omgivning. Intrinsic-lycka byggs av att man har en känsla och ett hopp om att man kan alltid kan lyckas och uppnå något. Att man är del av något större och att man har lyckade sociala förbindelser med andra människor på ett eller annat sätt eftersom människor är sociala varelser. Dessa faktorer skapar en mening för individens existens, det vill säga att det man åstadkommer känns viktigt och meningsfullt och ger därför livet mening vilket leder till känslan av lycka.
Spelutvecklare har blivit experter på att skapa ”intrinsic”-lycka. När du spelar spel så utför du ett slags ”arbete” där dina handlingar hela tiden har inverkan på spelvärlden, vare sig det är pusselbitar som faller på plats eller att du skjuter fiender och får poäng eller pengar. Känslan av hopp om att kunna lyckas är hela tiden närvarande eftersom du vet vad som förväntas av dig för att du ska klara av spelets utmaningar. Du är ofta en del av något som känns större, som ett intergalaktiskt krig eller ett världskrig eller så kanske du spelar en VM final i fotboll. Du har även känslan av att det du åstadkommer känns meningsfullt eftersom det är du som står i centrum i spelvärlden. Det är du som kan rädda världen och bli hjälte. Även om dessa känslor skapas av en fiktiv värld så skapar spelandet ändå en så pass stark känsla hos spelaren att känslorna biologiskt i kroppen känns verkliga och riktiga. Du känner som spelare att du är viktig och att du är behövd för att klara de svåra uppdrag du ställs inför, som ”ingen annan” kan klara av. Det är ju till exempel inte alla som kan säga att de räddade världen eller vann en VM-final på lunchrasten.
Skulle världen kunna bli en ”lyckligare” plats?
Tänk om man på något sätt kunde få fram dessa nycklar till den lycka som spelare/gamers finner genom sitt spelande. Då skulle man tekniskt sett kunna göra världen till en lyckligare plats. Ta till exempel några personer som arbetar på ett stort grått lager för något stort företag. De arbetar och får en lön vilket ger ”extrensic”-lycka. Men vad skulle hända om man skapa en medvetenhet hos lagerarbetarna om den inverkan deras arbete gör på ett större plan, om man fick lagerarbetarna att känna sig delaktiga i något större och viktigare vilket gör att de ser att det arbete de gör har en större inverkan. Lagerarbetarna skulle då se sig som viktiga brickor i ett större spel vilket leder till något positivt och där med skapas en känsla av meningsfullhet. I slutändan borde känslan av meningsfullhet leda till ”intrinsic”-lycka eftersom de känner sig delaktiga och de blir medvetna om att deras handlingar har en större positiv påverkan. Det är ett väldigt förenklat exempel, men hittar man nycklarna, som gör att människor sätter sig frivilligt och spelar i flera timmar, så kan det vara ett första steg till att få människor att arbeta sig till lycka.
Tänk om skolan skulle kunna få varje elev att känna att det de gör i skolan är viktigt och bygger på något större och meningsfullt som de kommer ha med sig resten av livet. Det kan tyckas att det borde vara en väsentlig del i elevens tanke kring sin skolgång och det är något som många lärare skulle vilja att deras elever redan skulle känna idag. Tyvärr är det inte så många elever som är medvetna om varför de går i skolan och de förknippar inte sin skolgång med känslan ”lycka”.
Man kan som lärare göra sina lektioner mer tydliga med uppskrivna tydliga ”uppdrag” som eleverna ska klara av för att de tydligt ska se och bli medvetna om när de klarat av vissa uppdrag/moment och när de når vissa betyg (som ofta blir symbolen för att man som elev ska engagera sig och känna att man lyckats). Ett annat sätt kan vara att ta reda på elevers drömmar och mål och hjälpa dem se vägen dit och visa vilka ”uppdrag” de måste klara för att komma dit. Uppdragen man sätter upp kan även sträcka sig utanför skolan för att visa att man som lärare bryr sig även utanför klassrummets väggar, även om man som lärare bara verkar praktiskt i skolan och inte utanför. Uppdragen blir då meningsfulla och varje uppgift är ett steg mot något större och eleven blir medveten om att han eller hon gör framsteg. Uppdragen får gärna vara både stora och små. De små uppdragen är extra viktiga eftersom dessa blir snabbare avklarade. Det blir då snabbare tydligt för eleven att han/hon tar ytterligare steg närmare sitt mål. Genom att klara uppdrag får eleven känslan av att han eller hon lyckas och eftersom eleven är medveten om att lyckandet i sig påverkar något större i deras liv så borde det i slutändan leda till en ”intrinsic”-lycka.
Jag skulle vilja avsluta med en liten altruistisk, utopisk tanke genom att säga att varje person är egentligen ”hjälte” och huvudperson i sitt liv och sin ”värld” och det är upp till varje person och människor runtomkring att hjälpas åt att ”rädda världen”, så att alla kan nå lycka.
SpelLäraren 